Idag lämnade vår fina ängel oss med ett storm tomrum, det går inte att beskriva den känslan av att se sin katt lida så mycket och sen bara lämna livet.

 

Det hela började för 3 veckor sen när hon blev sjuk första gången, men med massa prover och dropp sa dom att allt var okej så vi åkte hem och vi tyckte hon blev bättre med detsamma. sen var det inte mer med det.

 

Igår morse innan jobb kom båda springande när jag gav dom mat pigga och hungriga som vanligt, sen ringde marcus på kvällen och sa att hon bara ligger och sover och gömmer sig.. men eftersom hon bara var uttorkad pga solen sist så trodde vi det var så denna gången också, så när jag kom hem gav vi henne vatten och försökte mata henne men hon ville inte, så vi lämnade henne ifred och hon la sig under vår säng och gömde sig, vi la vatten till henne så hon kunde dricka om hon ville.

 

Imorse väckte marcus mig vid 8 tiden och sa att hon blivit sämre och kissat ner sig helt, hennes ben bär inte henne och hon flåsar och andas ansträngt, jag ringde veterinären och medans man satt i över 40 minuters kö så såg man på henne hur sämre hon blev, men vi la henne i sängen hos oss så hon fick känna sig trygg. väl framme i telefonen sa dom jag fick en tid lite senare på förmiddagen men jag sa att kommer vi inte in nu så tror jag hon kommer dö, oj är det så illa fick jag till svar?! ja annars hade jag väl inte ringt, 10 i 9 åkte vi ifrån vårt hem och det var allra sista gången jag rörde min älskade katt levande när jag la in henne i buren, påvägen dit kunde man höra hennes ansträngade andning och jag sprang in med henne o dom bad oss sätta oss ner för att vänta, marcus bad mig kolla buren men jag vågade inte så han öppnade buren och sa nej hon rör sig inte, jag sprang in till receptionen och skrek att min katt inte andas, helt plötsligt kommer 3-4 olika människor springande och sliter henne ifrån oss och bara springer iväg, en annan sköterska tar in oss i ett av rummen där vi fick vänta, bara ett par minuter senare kom dom in och sa att adrenalinet eller hjärtmassagen inte fungerade på henne och hennes liv gick inte att rädda, direkt efter kom dom in med henne i en blå filt med vita stjärnor på och la henne på bordet framför oss och tände ett ljus, där brast allt, hoppet om att dom skulle komma in och säga hon lever men måste iväg istället för att säga att hon inte gick att rädda, begravning kremering, papper försäkringen, vad ville vi göra med henne? att ta ett beslut om hur man vill göra med vår fina ängel när det hela hänt på mindre än 20 minuter, 10 i åkte vi hemifrån 3 minuter över 9 var vi inne och redan då var hon borta... Vi valde iallafall att kremera henne för sig själv och sen få tillbaka henne och sen kanske begrava henne ute på gården med hennes bebisfilt, favoritleksak och godis, eller så behåller vi henne hemma, vi får se vad vi känner för, hon är värd allt och ska även få det bästa även om hon inte är med oss.

 

Anledningen till hennes plötsliga bortgång tror dom var att hon fick plötslig hjärtsvikt, vi läste lite om det på internet när vi kom hem och tydligen var hjärtproblem ett jätte vanligt hos Maine Coon rasen, inget vi visste om.

Mer än så ska vi inte spekulera, vi kommer endå aldrig att få tillbaka henne, hon kände att hon inte orkade mer och tog beslutet att sluta kämpa och jag förstår henne för så som hon såg ut att lida så gjorde hon det bästa för henne, veterinärerna sa också att det inte hade spelat någonroll ifall vi kommit in med henne tidigare för det fanns ingenting att göra för henne och då hade vi fått ta beslutet att låta henne somna in, så hon fick själv göra det hon kände för.

 

Det svåraste samtalet jag någonsin ringt är till uppfödaren för att berätta om hela händelsen, hon bröt ihop så som jag gjort tidigare men vid det tillfället hade jag slut på tårar, hon erbjöd oss även en ny katt från en av kullarna hon precis fått men vi sa nej för vi vill inte ha någonannan, ingen annan kommer vara som hon var, hon var vår egna speciella och hon ska få vara den enda, vi ska aldrig ersätta henne med någon annan.

 

Idag är en tung dag, den värsta dagen i våra liv, vårt egna fina som tillhörde vår familj lämnade oss, hon skulle fylla 1 nästa fredag och vi pratade om det igår precis som inget skulle hända, vi visste inte att något skulle hända, men det känns så overkligt, det var bara 1 katt som mötte oss vid dörren när vi kom hem, hon var inte på diskbänken för att stjäla mat när vi lagade maten, hon låg inte i soffan och kollade på oss när vi åt och hon kom inte springandes när vi skulle ge dom kvällsmat, snälla kan vi inte bara vakna upp ur denna mardrömmen och få vår lilla flicka tillbaka <3 jag skulle offra precis vad som helst för att få henne tillbaka och ge henne allt vi inte hann ge henne, att släppa ut henne på gräsmattan och köpa en klätterställning som hon hade älskar, eller kliat henne under hakan och smekt henne på svansen som hon älskade för 2 dagar sen. 

 

Om 30 minuter är det 12 timmar sedan hon levde men kämpade för livet, 12 timmar sen hon valde att få det bättre på andra sidan, och 12 timmar sen hon lämnade den värsta smärtan till oss som man kan få uppleva.

 

Vi kommer att minnas dig som en fin och bestämd dam som tog hand om theo och städade efter honom, en dam som sov med oss i sängen och gärna ville vara med oss när vi lagade mat. 

Vi kommer alltid att älska dig och minnas dig, tack för denna korta tiden vi fick med dig, jag ångrar inte 1 enda sekund att vi köpte dig, hade vi vetat att vi bara skulle få en kort tid med dig så hade vi endå valt just dig, du var perfekt <3